torsdag 16 februari 2017

Ruckelhäxan vardagsfilosoferar

ATT ÅLDRAS KAN jämföras med den gradvisa förlusten av ett par älsklingsjeans, de som inte ens från början var precis av modernaste snitt.

Det börjar lite försiktigt med att benfållarna drabbas av en viss fransighet; inget som påverkar funktionaliteten men definitivt det estetiska intrycket.

Småningom infinner sig nästa tecken på förfall: tyget börjar se aningen nött ut på knäna. Nåja, det håller nog ett tag till, tänker man. Man är väl fullblodsoptimist och vad gör väl det att modellen är totalt urmodig! Men plötsligt en dag finns det ett HÅL på det ena och lappningstiden har infunnit sig.

Knappt har man klarat av denna första reparation förrän även nästa knä når bristningsgränsen. Fram med lapp och symaskin igen, samtidigt som man med viss fasa noterar att tyget ovanom den föregående lappningen visar tecken på en icke önskvärd trådslitenhet uppe på låret. Ajaj, det är illa, men ännu ingen katastrof.

Det går ett tag, oklart hur länge, eftersom det i viss mån är avhängigt av användningsfrekvensen. Men plötsligt, vid en av tusentals knäböjningar som detta älskade plagg tvingas utstå under sin levnad, händer det som inte får hända: tyget slits itu, från söm till söm rätt över låret.

Men skam den som ger sig så lätt! Finns det liv finns det hopp. Fram med saxen och bort med det andra benet också, för visserligen duger de fortfarande som shorts. Men handen på hjärtat, hur ofta har man glädje av ett par sådana? Egentligen?

Nåväl, det går ett år eller två. Mest ligger de i skåpet till glädje för ingen alls, men får då och då komma ut och lufta sig när trädgården behöver ompyssling och det vid sällsynta tillfällen råkar vara tillräckligt fint väder. Visst håller de fortfarande ihop också, så där lite med ett kvidande nödrop.

Under resans gång nöter sekatören hål i båda bakfickorna, det återstående tyget får permanenta fläckar som inte går bort och en vacker dag gör man det där sista, avgörande knäböjet som spräcker tyget där akteröver. Slitaget har passerat gränsen för det reparabla och nästa anhalt är soptunnan.

R.I.P.


Tuschteckningen gjorde jag 1982, dvs för snart 35 år sedan. Jeansen på teckningen är sedan länge borta, men tavlan har jag kvar!

torsdag 2 februari 2017

Ny teknik i »sockfabriken»

JUST NU ÄR det sockstickning som gäller. Enfärgade, randiga, kortskaftade, långskaftade, ankelmodell, olika ribbningar och så nu: helixstickning. Den tekniken innebär att man har flera färger på gång på samma varv, vilket resulterar i en smalrandning i spiralform men som ser ut som det skulle vara hela varv. Coolt!


söndag 22 januari 2017

Ruckelhäxan är trigger happy ... not :-(

JAHAJA, NU SER det inte bättre ut än att jag dragit på mig vad som kallas för trigger thumb på högra handen. Detta är ju verkligen yippie-kay-ay för någon med ett brinnande hantverksintresse som jag :-(

Tänka sig, att man ska få vara frisk och glad preciiiiiiis hela tiden! *ironisk* Få se vad ortopeden jag har fått tid hos den 8.2 kommer att säga om/göra åt saken.

fredag 20 januari 2017

Det är sopigt på Åland

MINA FÖRVARINGSLÅDOR FÖR de sopor som ska återvinnas börjar bli fulla och jag inser att jag nu står inför det senaste idiotpåfundet när det gäller avfallshanteringen på Åland: att a) nödgas äga en bil och b) vara tvungen att göra en t/r bilresa på 20,4 km för att kunna dra mitt strå till miljöstacken. Tidigare hade jag 1,4 km till återvinningscentral, dvs gång- eller cykelavstånd.

Mariehamn är Ålands centralort och det är även inom stadsgränsen som majoriteten av hela Ålands befolkning är bosatt. Varför i herrans namn ska man då flytta återvinningscentralen till grannkommunen, över en mil bort?? För att göra det lätt och smidigt för folk att bli duktiga sorterare eller månntro för att minimera mängden onödig bilkörning ..?

Att det sedan är planerat att alla hushåll ska påtvingas 4- eller 8-fackskärl för sitt avfall är lika mycket vanvett det. Allra helst så länge som man inte själv får bestämma tömningsintervallet. I dagsläget har jag egen varmkompost i kombination med minsta storleken av tunna för brännbart avfall. Denna har hittills tömts varannan månad och är sällan mer än halvfull.

I och med att avfallshanteringen sedan länge inte bekostas med skattemedel, utan de facto är en tjänst som jag som konsument köper, borde jag också ha min fulla rätt att avgöra i vilken utsträckning jag är i behov av sagda tjänst. Att påtvinga ett enpersonshushåll en kostnad av samma storlek som den för en storfamilj är absurt. Lika absurt som att jag skulle tvingas gå och klippa mig var åttonde vecka oavsett om det föreligger ett behov eller ej.

Vi är faktiskt färre än 30.000 själar som bor här. Hur i herrans namn tror vi oss om att kunna »uppfinna» bättre lösningar på samhällsproblem än vad man förmår göra i hela nationer med många miljoner invånare med en proportionerligt såväl bredare som djupare brunn av hjärnkapacitet att ösa ur? Ibland blir jag såå trött på att bo här på Åland, där allt, precis allt, ska göras så erbarmligt krångligt och oftast dysfunktionellt bara för att vi med allt våld ska ha en egen Ålandsmodell.

torsdag 19 januari 2017

Ruckelhäxan är före sin tid

IMORSE MÅSTE JAG garva när jag bladade igenom dagens nummer av lokaltidningen Nya Åland. I denna finns en artikel om bilskatten, i vilken det bl.a. rapporteras att det eventuellt ska bli så i framtiden att man beskattas enligt förbrukning. Tänka sig, att jag redan för över sex år sedan var inne på samma linje i en krönika som jag skrev för Ålandstidningen!

onsdag 18 januari 2017

Vips så bidde det ett par

EN BEKANTING HAR stickat par efter par med härliga långstrumpor och nu kunde inte jag hålla mig längre. Jag måste också få till åtminstone ett par jag med.

Dessa är stickade på stickor 2,5 och 3,0 mm. Garnet är »Maavillane», ett baltiskt, tvåtrådigt helyllegarn som jag köpt i Tallinn. Eftersom jag ligger inne med rätt mycket av det garnet blir det säkerligen flera par långstrumpor, nu när jag väl kommit igång. Nästa par ska jag nog förresten göra tre-fyra centimeter längre.