lördag 3 juli 2010

Lördag på loppis

TILL SOMMAREN HÖR utan tvekan auktioner och loppisar, och idag besökte kompisen Y och jag en liten gårdsloppis några kilometer utan­för Mariehamn. Mina förhoppningar om att hitta något var små, så jag var desto nöjdare när vi for därifrån.


Dagens fynd för sammanlagt en femma var några hundra gram garn, lämpligt till den kommande vinterns virkning av mormorsrutor, sex re­jäla grillspettspinnar av metall och en liten vit anka (svan?) i glas, så ful att den är snygg. Den ska få bo på glashyllan ovanför handfatet i mitt orenoverade badrum i ett fåfängt försök att höja en bedrövlig stan­dard.

När jag kommit hem och kunde studera pippin lite närmare visade det sig att mina misstankar var helt rätt. Fågeln är en skapelse av den italienske glasblåsarmästare Armando Jacobino, som under åren 1959-1970 var verksam vid Kumela glasbruk i Finland. Den signerade fula ankungen var således ett äkta fynd! :oD



Bortsett från detta har lördagen inte bjudit på några stora över­rask­ning­ar. Solen fortsätter att gassa och något regn verkar inte vara att vänta. Tvärtom ser det ut att bli bara värre, om man nu vågar säga så om den efterlängtade sommaren. Men trädgården lider och slokar.

fredag 2 juli 2010

Krukor i parti och minut

JAG ÄR SÅ glad! Så himla, fenomenalt glad, så ni vet inte. I förrgår måste jag in till banken i centrum och besökte då högst oplanerat Emmaus’ återvinningssektion, den lilla ”skrotavdelningen” av deras verksamhet som kallas Cirkeln.

Och vad händer? Jo, jag kliver rätt på en hel hög med Arabias fina svarta och vita planterings- och ytterkrukor från produktionstiden 1975-1981! Av exakt den modell som jag sakta men säkert samlat på mig under årens lopp. En hel hög stod där och bara väntade på mig! Elva stycken, för att vara mer exakt.


Den allra största, vita planteringskrukan saknar i och för sig sitt fat, men den kan jag använda utomhus, så det gör inte så mycket. Och det bästa av allt: hela härligheten – en hel bananlåda full – kostade mig mindre än tio euro :oD

Nästan alla var väldigt smutsiga. Ja, flera av dem hade till och med en del jord kvar. Men en ordentlig omgång i diskbaljan, ät­tiks­blöt­lägg­ning för att lösa kalken och sedan en sväng i en hink med Klo­rin­lös­ning för att bleka bort missfärgningar och vips är de som nya.

Här är en lista på hela samlingen:

Vit ytterkruka
2 st 18,5 cm i diameter
2 st 16,5 cm i diameter

Vit planteringskruka med tillhörande fat
1 st 13 cm i diameter
1 st 16 cm i diameter
1 st 19 cm i diameter (saknar fat)

Svart planteringskruka med tillhörande fat
3 st 13 cm i diameter
1 st 16 cm i diameter

Anledningen till att jag gillar dessa krukor så mycket är att ama­tör­sty­lis­ten i mig tycker att det raka, enkla formspråket går hand i hand med resten av min inredning. Jag är inte mycket för krusiduller vare sig när det gäller kläder eller heminredning, och visst står de t.ex. sig fint mot min Paavo Tynellampa, modell 9227, från c. 1950?

Ett sånt här fynd kan jag leva på länge :o)

Ovan ser ni, förutom krukorna och lampan, slutresultatet av min se­naste virkövning, första kudden med mormorsränder. Den andra kud­den i fåtöljen gjorde jag i vintras. Den ska inte alls befinna sig i var­dags­rum­met, den ska säljas. Men nu råkade den lig­ga där när jag tog bilden, så den fick vara med på ett hörn.

Ett brev betyder allt

DET BEHÖVS INTE mycket för att göra en medmänniska glad. Ett li­tet brev på posten räcker gott och väl. I alla fall i mitt fall.

”Stigbert”, a.k.a. ”Peacerosen”, har idag förgyllt min dag och kletat fast ett brett leende i mitt skrynkliga nylle. Orsaken? Jo, jag skickade henne ny­li­gen en liten drömfångare jag knåpat ihop av metalltråd och lite pärlor, i den from­ma förhoppningen att den skulle göra processen kort med hennes åter­kom­man­de mardrömmar. Ibland blir det bara så där, att man råkar äga en sak som hör mer hemma hos någon annan.



Inte hade jag förväntat mig något i gengäld, men lik förbannat kom det idag ändå ett brev i retur. Och i kuvertet fanns detta fantastiska kort, en påse blomsterfrön och en packe med ”vägledningskort” att dra ett ur när behovet känns påkallat. På varje kort finns en upp­ma­ning: ”kunskapen finns i dig själv”, ”ta fram skrattet i dig”, ”ha kul, välj glädjen” och så vidare. Tänkvärda ord att stanna upp inför och reflektera över!


På det första kortet jag drog stod det ”enkelhet”, så jag får väl nöja mig med ett enkelt: Tack, ”Stigbert”!

torsdag 1 juli 2010

"En, två, tre, fyra ..."

DET ÄR DEN första juli. Det är första semesterdagen för många och butiken där jag brukar handla är knökfull. Kön till kassan, där jag står med min flaska Klorin och en bit ost, har tvärnitat.

Halsar sträcks och det viskas och knorras en del bakom mig. Vad är det som tar en sån jä-la tid? Man kan nästan ta på den våg av ir­ri­ta­tion som väller upp från köns svans.

Orsaken är en storvuxen kvinna framme hos kas­sör­skan. Istället för att, som normala människor, betala sina inköp med kort eller reda pengar i lämpliga valörer har hon tömt en hel halv fruktpåse med småmynt på disken. Där ligger ett berg av 10-, 20- och 50-centare varvade med 1- och 2-eurosmynt. Flera kilo pengar.


Kassörskan, den stackaren, räknar som en besatt. Tappar bort sig och får börja om. Mumlet i kön växer och syrliga kommentarer hörs både från det ena och det andra hållet. Jag kastar ett öga på klock­an. Det har bara gått fem minuter, men känns som en evighet.

Ytterligare fem minuter senare är räknandet äntligen färdigt. Två­hund­ra­sjuttionio euro var det i påsen, och det har nog ingen i kön missat. Och precis när vi alla tror att, ja, nu börjar det äntligen röra på sig, då bör­jar kassörskan plocka med mynten igen för att sortera in dem i sin kassa!

Så många slantar är det att facken blir överfulla. I det läget skulle man tro att hon skulle vara så smart att hon helt sonika sopar ihop den resterande högen pengar i en påse och lämnar räknandet till ett senare tillfälle, men icke. Istället börjar hon räkna igen, för att kunna växla till sig sedlar av kollegan bredvid!

Då stönar till och med jag. Men livet är som bekant en prövning, och tålamod är till för att prövas.

Sensmoral:
Byt aldrig – aldrig någonsin – kö i en affär. Det som först ser så lo­van­de ut slutar alltid på det här viset. Det fixar han där Murphy, ni vet.

Stöd Cancerfonden

Insamlingsmålet 15.000 kronor till och med 30 juni 2010 nådde vi inte fullt ut. 2.897 kronor till skulle det ha behövts, så hade vi varit där.
Men till dags dato har vi ändå med gemensamma krafter bidragit med
12.103 SEK
och det är ju inte fy skam det heller!
Insamlingen fortsätter. Har du inte givit tidigare, gör det nu!


Stort tack till Eva Lundqvist för senast gjorda inbetalning,
200 kronor den 29.6.2010!


***

När jag den 19.12.2009 sedan startade denna minnesinsamling hos Can­cer­fon­den i Sverige hade jag högt ställda förhoppningar om många femtiolappar. Efter att ha sett olika evenemang på tv, där folket får ringa eller messa in ett bidrag trodde jag faktiskt att mål­summan på 15.000 kronor var för låg. Tydligen inte, eftersom den fortfarande inte uppnåtts.

Ändå är cancer något som borde engagera ALLA. Cancer gör ingen skillnad på hög och låg, på kungligheter och vanligt folk. Var och en som lever löper risk att bli ett av denna lömska mördares offer, även DU. Utan högklassig forskning inga nya behandlingar eller nya lä­ke­medel!

Personligen undrar jag hur någon kan låta bli att bidra. Det går att ge via sms, betala on-line med kort eller att göra en helt vanlig girering. Själv har jag t.v. skänkt 650 kronor av min magra sjukpension, så nog har väl DU råd med 50 kronor?



Den 19.12.2009 blev min vän Peter Lund­mark ännu ett av can­cerns offer. Bara en månad tidigare hade han fyllt 45 år och hans barn, då 11 och 13 år gamla, för­lorade alldeles för tidigt sin far. Sedan dess pågår till hans minne en insamling hos Cancerfonden i Sverige.

Gå direkt till insamlingen genom att klicka HÄR.

Bor du i Finland är det inget hinder att fonden är svensk. Du kan via ditt kreditkort ge ett bidrag, men det går också utmärkt att betala via bank! Använd då följande uppgifter:

Mottagare: Cancerfonden, SE-101 55 STOCKHOLM
BIC: ESSESESS
IBAN-kontonummer: SE0650000000052101012251

Obs! Vill du styra betalningen till den här specifika insamlingen bör du även i meddelandefältet uppge att summan ska adderas till
in­sam­ling­en med ID-nr 2159.

VI HAR REDAN BIDRAGIT:
Jenny A, Kim, Tilde, Alexandra, Lena, Nicke, Sonja, Ulf, per­so­na­len på Hotell Aurum, Per-Åke, Marina, Lin­da, Jonas, Kevin, Pipi, Lilian, Gunnar, Eva L, Roger, Anne­li, Ellen, Klara, Mattias, Peters mamma Aina, Marika, Per, Lars, Marianne, Karina, Anders, Carina, Mikael F, And­reas, Pau­la, Mi­kael O, Isa­belle, Jea­nette, Hol­ger, Am­mi, Jen­ny N, Las­se, Kers­tin, Filip, Sandy och Annacarin.

onsdag 30 juni 2010

Trädgårdsminnen från juni
att njuta av i januari

SOM JAG HAR väntat ... Väntat på att mina pioner äntligen ska be­känna färg. Nu kommer de, liksom en del annat som håller inne med sin blomning till högsommaren. Bilderna är tagna i ”Rucklets” träd­gård med min Fuji FinePix F30.

PION
... av en för mig okänd, doftande sort
30 juni 2010


BACKTIMJAN
... en helt ljuvlig liten växt om man tittar nära, nära
30 juni 2010


ROS
... 'Aimable Amie', en underbart söt buskros
30 juni 2010


BLÅ BOLLTISTEL
... i vardande
30 juni 2010


MINNE AV PETER
... studentnejlika, även kallad brinnande kärlek
(Tack Monica, för hjälpen med namnet!)
30 juni 2010


I GRÖNSAKSLANDET
... blommar sockerärtorna
30 juni 2010


... och nu låter jag gräslöken gå i blom.
30 juni 2010


NYA FÅGELBADET PÅ PLATS!
30 juni 2010




Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.
Och så passar jag förstås på att hälsa Gunilla välkommen i skaran med bloggföljare!

[tags: peony, Thymus serpyllum, Breckland thyme, Echinops bannaticus Rochel ex Schrad.,Blue globe-thistle,]

tisdag 29 juni 2010

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

I INLÄGGET HÄRFÖRLEDEN som handlade om mitt gjutande skrev jag bland annat om hur lite vatten det krävs för att locka djurliv till träd­gården. Här kommer bevis för detta!

Men först ska jag visa en bild på min nyanskaffning, en sol­pa­nel­dri­ven liten pump med tillhörande fontänmunstycke. Tills vidare är den mycket provisoriskt installerad i en gammal gjutjärnsgryta. Ett inte alldeles tjusigt arrangemang, men tids nog får jag till en snyggare lösning.


På gården finns två bamsiga och rätt risiga och tätvuxna granar. I dessa bygger skatorna gärna bo. Så även i år, och här på gården har det ”drällt” av skatungar. Den här lille parveln klev jag nästan på när jag skulle slänga lite rabattrens i min ena lövkompost.


Helt kolugn satt och han bligade på mig fast jag åbäkade mig med kameran (som numera nästan alltid är med i någon ficka). Flygfärdig var han definitivt inte och skuttade som en guttaperka iväg in på granngården efter en stund. Ivrigt påhejad av mamma eller pappa i ett träd lite längre bort.

Och nu har de kommit på att här finns det minsann en ny drinkbar och är där titt som tätt och läskar sig. På kvällen lyckades jag fånga honom – eller någon annan av alla ungar – glatt drickande från den nya ”automaten”.


Men det är inte bara skator och småfåglar som flaxar runt här vid ”Rucklet”. Så fort gasgrillen på terrassen är igång dyker det hastigt upp fjäderklätt sällskap, även om de brukar hålla sig på behörigt avstånd.


Fast den här hungriga måsen landade bara någon meter från bordet och spände blicken i ett par kycklingfilébiffar som låg obevakade lite på sidan av. Kolla koncentrationen!


Men säg den lycka som vara ... *klapp-klapp* och så flög han sin kos med kurrande kräva.


Och i trädgården har mina irisar äntligen slagit ut.

måndag 28 juni 2010

Kul med glaskula

JAJAMEN, ALLT KOMMER till den som bidar sin tid! Jag har i flera år hållit ögonen öppna för att hitta ett lämpligt stort klot i koboltblått glas att kröna min märkliga trädgårdsskulptur med. Idag dök det upp! I min vanliga affär, som jag mer eller mindre dagligdags besöker för mina livsmedelsinköp. Så kan det gå.

Själva skulpturen gjorde jag för flera år sedan när jag deltog i en veckoslutskurs i att skulptera med betong. Stommen är av frigolit, den är bara klädd med ett tunt lager av s.k. fiberbetong och väger nästan ingenting.

”Konstverket” utan sista touchen:


Och detsamma med sitt nya, blå klot:


Håll med om att det var detta som behövdes :o)

O, ljuva gjutning!

FÖR TVÅ-TRE ÅR sedan fick jag ett ryck och göt mig en åttkantig pa­ra­sollfot med hjälp av en noggrannt, egenhändigt hopsnickrad form. Som tur var sparade jag den när jobbet var gjort, för i år fick jag för mig att jag skulle gjuta ett fågelbad.

Men före det var dags för ”storgjutningen” måste jag fräscha upp min känsla för betong som material. Därför tog jag en sväng till Plastos fabriksförsäljning och köpte mig några lämpliga gjutformar: ett gäng sandkaksformar modell blomma för 5 cent/st och några små hinkar med en upphöjning i botten för hela 30 cent/hinken.




Betongblommor behövde jag till det blivande fågelbadet, men de ska också användas som tyngder på mina fiberdukar och som en allmän kul detalj i trädgården. I hinkarna göt jag skålar/krukor, som om man vänder på dem fungerar som ljusstakar för stora värmeljus eller block­ljus. För tillfället står de på gården som små vattenreservoarer för insekter och fåglar.


Nedan är fågelbadet i det skede det för närvarande befinner sig. Tills vidare står det i skuggan under terrassen för att torka långsamt så det inte spricker. För att åstadkomma fördjupningen i mitten fick jag av kompisen S låna ett emaljerat tvättfat som jag skyddade med plast. Den veckade sig snyggt och därmed blev ”skålens” insida lite mer levande än om den varit helt slät.


Som synes pressade jag ner mina betongblomster i den ännu våta gjutmassan och petade ner lite blåskimrande glaskulor jag tiggde till mig av lilla A. I blommornas nedsänkta mittpartier är det också me­ning­en att det ska bli glaskulor, men de kan limmas fast först när be­tongen är helt torr.

Det färdiga badet ska placeras mitt ute på min grusade del av går­den. Där finns locket till en avstängningsventil för stans hu­vud­vat­ten­led­ning och runt den har jag planterat ett antal sedumarter. Be­tong­ba­det ska inte stå direkt på marken, utan ställas på tre korta ben gjutna i halvkilos yoghurthinkar. Om slutresultatet motsvarar min vi­sion är tanken att skapa en illusion av att fågelpoolen svävar en bit från marken.


S var förresten också med och göt. Ovan en bild på den ena av hen­nes skapelser, ett frigjutet, flackt fågelbad. Hon krattade helt enkelt ihop en kulle av grus, la en bit plast över det och klattade på betong. Jag tycker det blev hur coolt som helst och är faktiskt lite avundsjuk. Mitt eget formgjutna bad ser riktigt tråkigt ut i jämförelse.

När jag ändå var igång med betongandet fixade jag också ett året runt-spel till gården. Ett luffarschack blev det, gjutet i locket till en sko­kartong, och spelpjäserna med olikfärgade glaspärlor nedtryckta i mitten göt jag i värmeljuskoppar. Rätt kul grej och far inte illa om man glömmer det ute ;o)



På detta kletiga vis spenderade således S och jag vår midsommardag och hade jämrans kul. Det är förresten roligt att se att det behövs ba­ra lite, lite vatten i trädgården för att bland annat fåglar ska känna sig välkomna. Men mer om det i ett senare inlägg.

Veckans Vanartiga Vers #11

Skälmska Maya från hamnsta’n Calais
har ett ben gjort av hickoryträ.
Men det stör ej vår dam,
som kan va’ rätt infam
i sin jakt på en fet portmonnä.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.