måndag 31 december 2012

Gott slut!

Halv åtta hos mig:


Ett riktigt, riktigt gott nytt år
önskar vi i ”Rucklet” alla vänner och bekanta,
såväl nära som fjärran!

Och nu vidtar kökskommenderingen.

söndag 30 december 2012

Sweet Sixteen

MED EN VECKA till godo till födelsedagskalasandet för Lilla A ansåg jag idag att det var hög tid att ta itu med tårtdekorationerna, efter­som jag aldrig i hela mitt lilla liv har gjort några såna förut. Inte heller marsipan har jag tillverkat förr, så det blev två köksnyheter på en och samma gång. Puh, liksom.

Men hallå, marsipan var ju busenkelt! Hädanefter ska aldrig mera köpa färdig för dyra pengar. Rosorna däremot ... hm, tja, de blev vad de blev. Som förstlingsverk får de väl duga, men en riktig konditor skulle nog garva mer än bara häcken av sig :o)


Och imorgon är det nyårsafton igen. Då blir det mer köks­tjänst­göring, även om jag också i det fallet varit förutseende och förberett en del redan idag. Stress är ju liksom inte min grej numera, så det får jag för­söka kompensera med nån form av organisatorisk finess istället.

Hur uppvarvade är ni övriga inför morgondagen..?

lördag 29 december 2012

TILL SALU: Sprillans nya Weekdayjeans

AJ, AJ, AJ, så det kan gå för en ovan konfektionsköpare ... Lilla A var över till Stora Staden och satte sprätt på egenhändigt hopskrapade slantar och köpte sig då två par svarta jeans. Det ena paret provade hon, det andra tog hon på expeditens rekommendation utan att dra dem på sig, eftersom det var panikbråttom att hinna med bussen till färjehamnen och de utlovades ha exakt samma passform som par num­mer ett.

Det har de inte. Trots samma storleksangivelse på lappen är de snäp­pet för små.

Finnes således till försäljning ett par helt oanvända, svarta Weekday­jeans av modellen ”Tuesday”, storlek 28x32". Nypris 300 SEK, Lilla A är glad för 25 €. Den som är intresserad kan mejla mig eller lämna en kommentar här på bloggen.


För dokumentationens skull

MED BARA TVÅ dagar tillgodo på 2012 är det dags att dokumentera status efter att ännu ett år efter 50 är passerat. Ego pic kallar ung­do­men detta och brukar då stå i en utmanande pose iförda dagens outfit och pluta fånigt med läpparna.

Men är man femtiplussare så är man! Brillorna i senilsnöre runt halsen och riggad till tänderna i en gammal morgonrock med minst tio år på nacken, det är melodin det. Sorry nu bara, men mer förförisk än så här blir jag inte.


Och på tal om plus, så är det sånt där ute idag igen, med takdropp och isgator. Bensköra tanter gör bäst i att hålla sig inomhus. Det får bli en tur på promenadbandet istäl­let. Har man tänkt hänga med ett år till är det bäst att hålla flåset i form och bortsett från ett envist *klonk!* (i menisken?) för varje steg jag tar nedför en trappa börjar snö­skot­tar­knät faktiskt repa sig.

fredag 28 december 2012

Man gör så gott man kan

DET HÄNDER ATT jag skulle vilja vara en smula mer stadd vid kassa. Särskilt starkt känns det de gånger någon mig närstående ska upp­vak­tas av en eller annan orsak. Såna gånger kan jag känna, innerligt, att jag är utled på: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöj­den”. Men det är inte mycket att göra åt det. Det är som det är.

Och det blir som det blir. Som här, julklapp/födelsedagspresent-kombo åt bästaste kompisen P.


Eller som det blir om en dryg vecka, när Lilla A begår sin sextonde fö­delsedag. Ack, nog vore det fint att för en gångs skull kunna gå till kon­ditoriet och beställa en riktigt fin tårta åt flickebarnet! Men när en sån betingar runt 50 € är det bara att fetglömma. I år ska det bli svensk Schwarzwaldtårta, så här har malts hasselnötter och bakats nötmarängbottnar. Franska macarons ska det också bli, men den pro­duktionen får vänta några dagar.

Laddat, tömt och hängt tre maskiner tvätt har jag också gjort idag. Och vet ni vad, nog har man det bra ändå, som har en maskin som gör tvätt­job­bet åt en. Jag menar, betänk hur det var förr. Så inte ska man klaga bara över att man är fattig som en lus. Inte så länge som man har en egen tvättmaskin.

Men nu blir det kastrullpopcorn och tecknad film på tv. Trevlig lördag­kväll på er!

torsdag 27 december 2012

Mellandagsrea à la ”Rucklet”

MELLANDAGAR. READAGAR. DEN tiden på året då kon­sum­tions­hys­te­rin slår klackarna i taket och pipen från de elektroniska kassa­appa­ra­terna aldrig tystnar. Glöder gör kreditkortens magnetremsor, frejdigt fladdrar plånbokslädret, kassarnas antal bara ökar och fuktiga av köp­tvångets ångestsvett blänker pannorna.

Här en platt-tv på superspecialpris åt far, där nya mobiltelefoner av smartmodellen åt de små telningarna och, ser man på, till lilla mor en alldeles egen ultraslim laptop med inbyggd spoiler och käcka fart­rän­der! Mammon gnuggar sig skinnflådd om händerna av förtjusning och köpmännen står beredda med nya kvittorullar.

Men efter det nedslående beskedet hos skattemyndigheten idag, att jodå, det stämmer alldeles utmärkt väl att skatten fr.o.m. den 1 januari kommer att bli 5,5 % högre än den var under 2012 trots att in­komsten inte ökar, då får det vara hur mycket rea det vill. Det enda i den vägen som är av intresse är att Emmaus har 50 % rabatt på allt i dagarna två. På så vi kan även en fattig sate få en fläkt av det goda livet.

Ett par lågklackade, varmfodrade och halvhöga stövlar av prima finsk tillverkning blev mitt mellandagsreafynd, och de kommer att rädda mi­na vinterfötter i säkert fyra-fem år framöver. Och så slank det med lite ”hobbymaterial” för en pytteliten peng också ... Ett flerradigt halsband av blanka metallkedjor, som vad det lider ska re-designas och kan­ske hamna i butiken på Etsy.

onsdag 26 december 2012

Valknop, en pedagogisk beskrivning

 
EFTERSOM DET KOM för mig att det kanske finns någon som fått lust att knåpa till en egen valknop satte jag mig ner och gjorde några il­lustrationer, som förhoppningsvis ska göra det rätt enkelt att få till det.

På engelska heter knopen Turk’s Head och det finns en hel del be­skriv­ningar ute i sajberrymden, en del bättre än andra. Min för­hopp­ning är att denna, min egna är lätt att förstå. Ha så kul!



A-strängen på min akustiska gitarr gick nyss av. Det här kan man göra av sånt:

tisdag 25 december 2012

Det var den julaftonen det

SÅ VAD GJORDE ni igår? Firade ni den fullständiga Disneyjulen med alla förväntade attribut och ett dignande julbord med allt från lutfisk till syltade grisfötter? Eller gjorde ni kanske som jag, ägnade dagen åt pyssel i godan ro?

Under året tar jag tillvara alla rester och stumpar av ljusen jag brän­ner. Sen kan jag antingen göra egna marschaller eller som igår, gjuta nya ljus. Av locket från en konservburk klipper jag en lite fästplatta för veken och slår två, små hål i den. Genom hålen trär jag bomullsgarn, som jag sedan tvinnar hårt och gnider in med stearin. Plattan fästs med en klick lim i botten på glaset, så hålls veken på plats när den smälta ljusmassan hälls i.

Några droppar eterisk olja i det smälta stearinet ger ljuset doft. Men låt då stearinet svalna en stund, så att inte hettan gör att doften för­flyktigas direkt.


Med några meter rep eller snöre kan man också roa sig. Ett par gryt­underlägg av 6 mm hamparep och av vanligt snöre en fotring till ett blockljus blev gårdagens resultat. Det är lite knepigt att knopa, men kul :o)


Någon traditionsenlig julmiddag blev det som vanligt inte. Istället tre­rät­ters på tumanhand hos väninnan S, vars döttrar, i likhet med min Lilla A, spenderade julaftonen hos sin pappa. Kräftsoppa till för­rätt, en ma­tig paj på renkött och brödost med grönsallad till varmrätt och som av­rund­ning en mugg gott kaffe till ett glas lime- och blåbärs­pan­nacotta – enkelt, utan åthävor och därmed helt perfekt!

Så det var den julaftonen det. Och guess what, det snöar. Det är bara att dra på sig vintermunderingen och ge sig ut och skotta. Igen.

söndag 23 december 2012

Om att få upp julångan

SENT SKA SYNDAREN vakna, så inte förrän idag har jag fått bosta­den dammsugen till jul. Och som jag nu var på den sortens humör be­stämde jag mig för en laddning tryfflar till och det är klart roligare än att städa.

Den här satsen, enligt samma recept som den förra, gjorde jag med sprits och roade mig dessutom med att dekorera lite extra.


Men nu får det räcka med juleriet. Får jag bara middagsdisken avkla­rad ska jag göra precis ingenting resten av kvällen efter att transfe­re­ringen av Lilla A är utförd.

Okej då, lite jul är det i ”Rucklet” också

NÅGON GRAN HAR vi inte i år heller, men det blir i mitt tycke precis li­ka trevligt med några röda bollar och en ljusslinga i vår stora, upp­stam­made hibiskus, och lite annorlunda än ifjol.


Alla har vi väl våra egna jultraditioner, även om traditionen hos oss med åren snarast blivit att inte ha några. Så med julen blir det vad det blir, som med så mycket annat här i Livet. En julafton för något år se­dan åts det t.ex. lasagne och ifjol blev det pizza. Men i år har det flag­gats för kräftor, hos väninnan S :o)

Idag drar Lilla A till fadershuset för att återvända på juldagen. Det är nog det närmaste en tradition jag numera kan komma.

lördag 22 december 2012

God jul, alla och envar!

 
Da’n före da’n före doppareda’n
är kommen re’n, även här i stan.
Men krossat glas och knädjup snö
på julestämning tagit dö’.

Ej lust till pynt,
till kort ej mynt.
Jag sänder därför oförsynt
ej hälsningar på annat vis
än detta till var gottegris,
som tittar in hos mig ibland
och kommenterar lite grand.

Må jul och fest
bli riktigt bäst,
för dem jag gillar allra mest!
Må tretton, när det kommer sen,
bli riktigt fint för dig, min vän!
Fast tolvan varit rätt så svår,
jag tror trots allt på Gott Nytt År.


fredag 21 december 2012

Någon plan har jag inte,
däremot en teori

OM MINDRE ÄN tre veckor har det gått exakt ett år sedan jag JO-an­mäl­de Folkpensionsanstalten i Finland (FPA) för att de inte beräknar de allmänna bostadsbidragen i enlighet med den av statsrådet årligen utgivna förordningen. Än har inget hörts i saken.
På grund av att FPA härförleden beviljades en ytterligare respit på två veckor för sin utredning av ärendet, och på grund av att denna sen­kom­na ”utredning” därefter visade sig bestå av ingenting annat än en ord­rikare repitition av vad de svarat JO redan i juni, har min senaste teori uppstått:

Den 1.1.2013 träder en ny förordning för 2013 i kraft. En förordning som stadfästs redan den 29.11.2012. Min gissning är att FPA:s bo­stads­bidragsberäkningar fr.o.m. den 1 januari, i all tysthet för att i mån av möjlighet undvika en jätteskandal, kan komma att göras precis så som jag i mitt klagomål beskrivit att de bör göras.

Jag skulle inte vara ett smack förvånad om det är så det kommer att gå till, eftersom missförhållandet är så uppenbart att det inte går att bortförklara. Lika väl kan det bli så att absolut ingenting förändras, helt i linje med att min nuvarande tilltro till rättsstaten är lika med noll. Men den som lever får se! Det händer ju faktiskt att man förvånas.

Och tror ni baskemej inte att det snöar. Igen.

torsdag 20 december 2012

Dessa FÖRBANNADE försäkringar!

LÅT MIG CITERA villkoren för min hemförsäkring:
Försäkringen ersätter inte...
Skador förorsakade av isens eller snöns tyngd eller förskjutningar i dessa.”
Ta bort tung snö från taket för att undvika skada står det. Jomen, tje­na! Hur var det tänkt att jag skulle kunna göra detta, när jag 3-14.12 befann mig intagen på rehabiliteringsanstalt på annan ort medan det ymnigaste snöfallet i mannaminne pågick hemma på Åland?!

Jag börjar faktiskt luta åt att skrota samtliga försäkringar jag varit dum nog att teckna. Och ni kan ge er fan på att min olycks­falls­för­säk­ring antagligen inte kommer att omfatta skadan på knät, som inte bli­vit bättre ef­ter punktionen i förrgår. Något annat förväntar jag mig inte för ett ögon­blick.

Nä, god jul liksom.

Fan.

PS. Dessutom håller jag på att bränna alla proppar jag har på att det inte ens går att gå in och göra en skadeanmälan till en levande person på ett vanligt kontor. Nej, minsann. Nuförtiden ska det göras on-line.

Hur inihelskotta kan det vara tillåtet att man får förutsätta att alla män­niskor har tillgång till en jävla dator och internetuppkoppling? Och att alla, oavsett ålder och/eller utbildning, förutsätts ha tillräcklig da­tor­vana för att ens klara av att göra den förbannade anmälan on-line??? Hur ur led är inte den förbannade tiden sedd ur den syn­vin­keln? Och försäkringar det ska man tamejfan inte ha, det är då ett som är säkert. Inte ens de lagstadgade.

tisdag 18 december 2012

-0,025 liter

DET VAR INTE så länge sedan jag blev tappad förra gången, faktiskt bara två månader, men nu var det dags igen. Knät, som jag vred till ordentligt i lördags, bjöd på hela 25 ml klar vätska. O, du milde, så skönt det var att bli av med detta överflöd!


Med detta kan jag bocka av även knäledspunktion på min inofficiella lista över Roliga saker att få vara med om innan man dör. Röntgen, som följde på det, har man ju gjort ett oräkneligt antal gånger förut.

Och nu får det fanimej inte komma mer snö under den närmaste veck­an, eftersom punktören utlyst skottningsförbud :o/

05:17

JAG VÄCKTES AV ett knak. Det visade sig vara ljudet av ett fönster­glas i vardagsrummet som spräcktes av en inåtvinklad, avbruten is­tapp, som satt fastfrusen i kanten på det nedåtglidande snösjoket up­pe på taket. Någon minut senare, exakt kl. 05:17, kom braket, som hörs när några ton snö och is störtar till marken från fem meters höjd.


Tur att jag fick markisen på bottenvåningen invevad igår kväll.
Tur att hängrännan sitter kvar, om än lätt på svaj.
Tur att inte fler fönsterrutor sprack.

Men när vi idag skriver den 18 december har denna oförutsedda vin­ter­vinter redan skördat
... nio växthustakglas,
... ett fönsterglas,
... X antal fästen till hängrännan på husets ena långsida,
... tyget till en lång markis och
... mitt högra knä, som vid skottning i lördags vreds/bröts när jag fast­nade med foten i en snödriva och tappade balansen.

Om tre dagar når vi slutet på Mayafolkets 5.125 år långa kalendercykel och under de kommande dagarna hinner det hända mycket skit. Men sen ska det väl ändå bli bättre?

måndag 17 december 2012

Viss rasrisk?

 

Och ingenting kan jag göra åt situationen. Bara vänta. Jag borde egent­ligen försöka få bort snön från markisen och veva in den. Men tänk om snömassan där ovanför ger sig iväg i exakt det ögonblicket?! Jag törs helt enkelt inte. feg är jag.

söndag 16 december 2012

&#%$¤! vinter

ALDRIG FÅR MAN vara riktigt glad, det är då ett som är säkert. Efter idogt arbetande igår med att befria växthuset från de snömassor som ackumulerat under två veckor med en väderlek som växlat mellan ym­nigt snöfall och iskyla var det bara att konstatera att minst tre glas redan strukit med.

Fan.

När jag vaknade imorse konstaterade jag till min glädje att jag för en gångs skull sovit hela sju timmar i sträck. Glatt hoppade jag (nåja, ähum, inte riktigt sant, men det låter bra) ur sängen och vinklade upp persiennerna mot det knappt märkbara dagsljuset. Då väntade nästa överraskning: ett enormt sjok av snö, i kanten försett med långa, sylvassa istappar, täckte hälften av utsikten från mitt ena sovrumsfönster.


Hjälp, liksom. På våningen under, i markplan, finns en lång markis som spänner över två fönster. Den är lite utfälld året runt för att skydda fönstren mot väder och vind, och sommartid även mot solgasset. Scheisse, tänkte jag. Rasar snömassorna kommer det här att sluta illa.

Jag hann nätt och jämnt få på en panna kaffe efter att jag tagit en bild av eländet innan jag hörde ett våldsamt brak, varefter ljus­för­hål­lan­dena i sovrummet förbättrades avsevärt.

Fan.

Ska jag verkligen våga mig ut och inspektera hur illa det gick? Och vad mer ska hinna hända före årsskiftet..? Varför är det numera aldrig nå­gon måtta med någonting??

lördag 15 december 2012

Mycket av det goda

NÄR VI TJUGO minuter försenade, i tätt snöglopp och med en tempe­ra­tur runt nollan lättade från Åbo flygplats igår var jag införstådd med att jag skulle komma hem till ett väldigt vintrigt Åland.

Jotack, snö har det kommit, och termometern visade -9°. Men inne i ”Rucklet” var det varmt och torrt. Det gick snabbt att få igång en brasa och en panna kaffe på bryggning, och sedan ... aah! ... hemma är bäst.

Idag väntar seriös snöröjning på gården. Glaspalatset står med snö upp till knäna och oroande stora mängder vilar på taket av glas. Prio Ett där, sedan gårdsplanen, så att jag kan backa ut Röda Faran från sin plats under terrassen.


Men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Därför ett stort tack till Lil­la A, hennes kompis A, dennas mamma S och till väninnan C, som i tur och ordning sett till så att det i alla fall gick att komma in på gården och uppför trapporna till ytterdörren på terrassen!

Snökaos eller ej, fatta hur skönt det är att vara hemma igen! Sen får Meteorologiska institutet sia om snö, snö och mera snö ända fram till torsdag bäst de vill, för jag skottar hellre flera timmar om dagen än sitter ”inspärrad” i Åbo.

Det spirar annars en försiktig optimism om att det av vistelsen där ska komma något gott. Språkförbistringen till trots hyser jag gott hopp om att det omfattande utlåtande som står att vänta kommer att vara ett väldigt vederhäftigt sådant, allra helst som en åländsk part i målet ta­gits på bar gärning med att nu bevisligen inte hålla sig till sanningen. Spännande fortsättning följer ;o)

torsdag 13 december 2012

En liten egotripp

IDAG HAR VARIT en bra dag. Bl.a. har min fysiater med irrita­tions­ryn­kad panna talat om att varken hon eller någon annan instämmer i weirdo-shrinkens ”diagnos” från i förrgår. Eller som hon uttryckte sig: ”Det går ju inte att tänka sig till hypotyreos, artros, osteoporos och en borreliainfektion!” (fast på lätt knagglig svenska förstås).

Och så har jag fått tips om lite bra-å-ha-grejor för tanter med artros på gång i tummarna, bl.a. schysta saxar och tänger, och av fysiatern fått veta att jag tydligen är så pass smart att psykologen hade sagt sig ha problem med att komma på hur hon skulle testa mig. Alltid nå­got, huh? ;o)

Fysioterapeutens dom är att min muskelstyrka är riktigt okej (utom i tummarna då) men att balansen är desto vissnare, vilket ju stämmer väl överens med vad jag upprepade gånger beskrivit för medicinmän av allsköns slag utan att få något direkt gehör för den rapporteringen. Men nu är det således verifierat och kommer till pappers. Bra!

Nåväl, av dessa små framgångar blev jag så glad att jag i samband med min dagliga motionsvända på gångbanorna härikring slank in på Citymarket och unnade mig en länge önskad förpackning manicker för tillverkning av bolltofsar i olika storlekar:


Jodå, jag vet att det går att använda cirklar klippta ur stadig kartong också, men det är faktiskt inte särskilt smidigt och kartongen blir fort schladdrig. Och särskilt dåligt skulle det fungera för den idé jag har och till vilken det går åt en större mängd bollar.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord på finska: tupsukehikko. Inte för att jag vet när jag ska ha användning för det, men kunskap är aldrig för tung att bära, även om den ibland kan tyckas värdelös.

Imorgon flyger jag hemåt. Gissa en gång om jag längtar ...

*Gulp!*

JAG LÄSTE LÖPET på Nya Åland för en stund sedan.


Det kommer säkert att bli intressant att komma hem imorgon efter tolv dagar med mer eller mindre konstant snöfall över ”Rucklet”. Frågan är om det ens är värt att räkna med att jag kommer hem? Ja, in i kåken menar jag :o/

onsdag 12 december 2012

Om det här med att tid är pengar,
men som tur var inte mina.

IDAG HAR DET varit ergoterapi för andra gången. Denna disciplin in­ne­bär på det här stället 45 minuter då man
a) tummar en lerklump till en liten och ful skål (igår),
b) tillverkar ett überergonomiskt ? grepp till en av sina trettionitton virk­nålar och
c) medelst 5,4 m rep tråcklar ihop ett grytunderlägg av modellen val­knop.

Undrar vad det ska bli för roligt den sista gången, dvs imorgon? Men nej, nu ska jag inte vara elak. Jag har ju faktiskt fått prova hur det känns att ha ett tumstöd på högerhanden medan jag knåpade min knop. Och så har jag fått titta på en särskild sorts arbetsstol också! Fast tid för provsittning fanns dock icke.


För dem av er som hängt med här ett tag torde vid det här laget min vurm för jämförelser och beräkningar vara välbekant. Och sällan pissar hön­sen konjak, så självfallet har jag inte kunnat hålla mig i skinnet den här gången heller! Därför har jag nu räk­nat ut att jag på fredag kl. 15 (när jag drar till Åbo flygplats) kommer att ha befunnit mig på ort och ställe i 267 timmar.

Av dessa 267 tillgängliga timmar har 171 infallit på vardagar och 59 av dessa under arbetstid kl. 08-16.

Men när jag sticker iväg på fredag eftermiddag kommer jag att i en­dast 15,5 timmar ha varit aktivt involverad själv i rehab.utredningen. Uttryckt i procent blir det 5,8 % av hela min vistelsetid (och 26,3 % av arbetstidstimmarna). För mitt vidkommande kommer därmed be­kläm­mande 94,2 % av tolv dagar att ha varit dödtid. Stendöd sådan. Utan tillgång till svenska tidningar, svensk tv, svensktalande med-lidande eller ens ett fungerande, trådlöst bredband.

Tänk så mycket bättre, för alla parter, om mina 15,5 timmar hade pla­nerats in pang, pang, pang under tre på varandra följande dagar istäl­let. Och tänk, så himla mycket resurser, både i tid och pengar, som ha­de sparats då ...

Håhå, jaja, det där med rationalisering är svåra grejor det.

tisdag 11 december 2012

Så arg att jag spränger en Geigermätare!!

MEN NU FÅR det väl för fan i våld ändå räcka?! Efter att i nästan fyra år ha kämpat som en vettvilling för att äntligen få en korrekt diagnos på och förklaring till alla märkliga och stadigt ökande symptom jag har träffade jag under sena eftermiddagen idag ytterligare en utredare i raden här på rehab.anstalten, en psykiater, som tammefan inte kan vara slug på ens den mest mikroskopiska av fläckar.

När nu äntligen min minst sju år (!) gamla neuroborrelios har upp­da­gats, och det äntligen hittats en förklaring till varför jag mår som jag gör, och jag så sent som igår talade med en vettig endokrinolog på ÅUCS, som var hundra procent säker på att det är borreliosen som är boven i dramat, kliver detta fullfjädrade UFO in på scenen och brös­tar upp sig. Efter en timme, som till merparten ägnades åt hummande, pillande på tangentbord och bläddrande i papper, harklar sig fan­ska­pet och hävdar, å det be­stäm­daste, att det är mycket tänkbart att mi­na symptom är av psykosomatisk natur och att det då skulle hjälpa med antidepressiv medicin.

Jamen vad i hela, jävla, röd­glöd­gade helvete?! Hur satans många gånger ska jag måsta tjata om att jag inte är deprimerad och inte har några psykiatriska fel??

Förlåt alla svordomar, men den här gången klarar jag ärligt talat inte av att lägga locket på längre.

Jag har hypotyreos,
jag har C-vitaminbrist,
jag har D-vitaminbrist,
jag har osteoporos,
jag har artros och
jag har sekundär neuroborrelios.

Men ett psykfall är jag inte!!

måndag 10 december 2012

Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/


Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:


Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!


Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.

fredag 7 december 2012

Politisk asyl

JAG GÅR I landsflykt även över veckoslutet! Omtänksamma C och hen­nes M inhyste mig redan under självständighetsdagen igår under sitt tak och har av sina hjärtans godhet förlängt erbjudandet att gälla över lördag-söndag också.

Det är lite hemtrevligare där måste jag säga, så jag behövde inte så vidare värst lång betänketid för att svälja det betet, med krok, lina och sänke. Gissningsvis till familjens äldre döttrars stora förtret, eftersom det be­tyder att de tvingas kampera ihop när jag lånar en sängplats ;o)


Annars har jag nyss varit med om en lite annorlunda upplevelse. Jag har i 45 minuter träffat en totalt finskspråkig inremedicinsk specialist. Detta borde enligt alla odds ha utvecklats till en ny upplaga av Lost in Translation, men den totala språkförbistringen till trots uppfattade jag det som att han på ett helt annat sätt än tidigare inblandade delar min uppfattning att roten till alla mina kryptiska symptom gömmer sitt fula tryne i någon av de endokrina körtlarna i hjärnan.

Funktionen i corpus pineale, tallkottkörteln, där min cysta slagit rot är, precis som han sa, så gott som omöjlig att kontrollera medelst lab­pro­ver. Plus att han tillstod att man t.v. vet väldigt lite om vad den lilla tallkotten egentligen är med och rör och för i, vilket jag i och för sig var helt införstådd med sedan tidigare.

Men att tallkotten jobbar i team med hypofysen, det är bekant. Och om det mickelmacklar med den senare kan det urarta i precis vad som helst. Så nu lovade han rita ihop lite funderingar som jag ska få med mig till Åbo universitets centralsjukhus på måndag, där jag har dejt med en endokrinolog. Ytterligare en liten guldstjärna fick han, när han (på sjungande finska, men dock) uttryckte sin bestörtning över huru­dan vårdsituationen verkar vara på Åland.

Nåja, luttrad som jag numera är, tänker jag inte brista ut i någon för­tida lovsång över vårdkvaliteten på den här sidan pölen förrän jag träffat sagda endokrinolog och innan jag fått läsa utlåtandet från den pågående rehabiliteringsutredningen. Men känslan är t.v. att här för­söker man i alla fall skapa sig någon form av helhetsbild, inte bara dutta lite här och lite där.

torsdag 6 december 2012

Det är ju inte utan att man ställer sig en smula frågande

JAG BEFINNER MIG på en statlig hälsoinstitution. På sagda institution råder rökförbud sedan 2009 och som på många andra ställen är man hänvisad att ägna sig åt denna typ av aktivitet utomhus. Men bara på en enda plats på området.

Så vart förlägger man då dessa enda tillåtna kvadratmeter? Någon­stans på anläggningens baksida? Eller lite på sidan av, insynsskyddat av buskar och träd? Det skulle ju vara det logiska eller hur? Så icke här. Här ställer man ut nikotinisterna endast ett fåtal meter från själ­vaste huvudentrén. Och detta ”reservat” är som synes flitigt frek­ven­terat.


Men vad är det egentligen jag förundras över? Det är varken första el­ler sista gången som det är lite svårt att omfatta hur staten och dess tjänstemän tänker. För tänker, det gör de väl..?

Fast nu ska jag inte bekymra mig mer över den saken. Istället ska jag packa övernattningsgrejor i ryggsäcken, eftersom jag idag drar till den fastländska skärgården för ett dygn.

Morsning!

onsdag 5 december 2012

Ännu en dag till handlingarna

OM JAG SKA sägas lära mig något under den här rehabili­terings­utred­ningen, så är det att lägga band på mitt behov av att ständigt vara sysselsatt med något, att aldrig unna mig en stund av att göra absolut ingenting annat än bara vara. Här kan man i princip inte låta bli att ba­ra vara. Svårsmält faktum.

På dagens plussida finner vi att jag lokaliserat en plats på ”mitt” vå­ningsplan där, hör och häpna, det trådlösa bredbandet fungerar. Sär­skilt privat är det inte, men hellre uppkopplad i ett publikt utrymme än av- och påkopplad i ”cellen”!


Byggnaden som sådan består till största delen av korridorer, korri­do­rer och ännu mer korridorer. Den arkitekt eller de arkitekter som fram­fött denna institutionsbyggnad måste ha varit av det mer fantasilösa slaget. Och så adderar vi en färgsättning à la svenskt landsting på 1970-talet, så förstår ni hur spirituell min nuvarande omgivning är ;o)


Ännu ett plus till protokollet är den extra bäddmadrass jag hittade utanför min rumsdörr för en timme sedan. Aaaah! Efter två nätter då jag allvarligt övervägt att lägga mig på golvet istället kommer det sä­kert att kännas som att sjunka ner i ett dunbolster inatt.

Men nu är det dags för eftermiddagspromenaden och imorgon drar jag till skärgården om allt går enligt planerna. Den 6:e december är det­sam­ma som Finlands självständighetsdag, som är en röd dag i al­ma­nackan. Då är det tillfälligt avbrott i utredandet medan personalen äg­nar sig åt nationalistiska aktiviteter, som t.ex. att begapa den årliga televiseringen av presidentbalen i Helsingfors, dit många skulle vilja bli bjudna men få är kallade.

tisdag 4 december 2012

Dagsrapport

JAHA, DÅ VET man det då. Artros på gång i båda knäna också, för­utom den redan konstaterade i fossingarna och tummarnas basleder. Fiiiint ... :o(

Första besöket hos socialkuratorn går att sammanfatta med hennes kommentar: ”Man kan nog säga att det här är ett komplicerat ärende som skötts riktigt dåligt.”

Denna ljuvliga människa har dessutom varit mig behjälplig med att flytta polikliniktiden på Åbo universitets centralsjukhus den 3.1.2013 till inkommande måndag. Jag får därmed träffa endokrinologen medan jag ännu befinner mig på ort och ställe, istället för att dryga två veckor ef­ter hemkomsten behöva göra ännu en Åboresa t/r för en läkartid på 30 minuter.


Men nu är programmet slut för dagen, så nu blir det istället utekläder på och en rask promenad in till centrum.

PS. Det trådlösa bredbandet fungerar fortfarande lika uselt. Scheisse.

måndag 3 december 2012

Läget i Turkugrad

OM DET VAR kallt imorse i Mariehamn är det inget mot vad det är ikväll här i Turkugrad och det här kommer dessutom att bli en låååångrandig vistelse, med maaaaaassor med dödtid. Dagsprogrammet är i och för sig full­späckat från morgon till sen eftermiddag, men när det till lejon­parten består av aktiviteter/föreläsningar som försiggår på finska är det inte mycket som kommer mig till del.

Så det blir väl att kura i ”cellen” en hel del, för en orkar ju inte trava runt utomhus hur många mil som helst heller varje dag. Och ”cellen” är, som celler plägar vara, ett själlöst utrymme som andas institution.


Men det är varmt i alla fall, och jag har efter många timmars micklande och macklande äntligen lyckats utveckla en halvbra relation till det tråd­lösa bredbandet. Den långa anslutningstiden berodde för övrigt inte ett smack på att instruktionerna jag fick gavs endast på finska. Nej, minsann! Så pass bevandrad är jag i det andra inhemska att det skulle gått alldeles förträffligt om bara instruktionerna i sig varit till­fyllest. Om jag så säger.

Nåväl, det om det, och det får också bli allt för ikväll. Bäst att trycka på ”publicera” medan man har något som påminner om uppkoppling.

Hyvää yötä! Gonatt!

”Hej, Meteorologiska Institutet!
Är det hos er man kan reklamera den rådande väderleken?”


TACK, DEN HÄR köldknäppen kom ju lämpligt. Inte är det bättre på min destination heller, snarare motsatsen. Usch.

Om dryga två timmar checkar jag in och flaxar iväg. Ja, det vill säga om planet startar i den här kylan. Men före det ska Röda Faran köras till verkstan, om hon nu går med på att starta i den här kylan vill säga.

Dunjacka med huva, färisk olle, långkalsonger, ”stoppabyxor”, rejäla vinterkängor och öronlappar är utan tvekan resegarderoben för da­gen och mottot för densamma är: Warmth be­fore vanity. Efter 50 är det näm­ligen fullt tillåtet att rycka på axlarna och, med en röst som möj­ligtvis färgas av en viss uppgivenhet, konstatera: ”Orka bry sig!”

Men fan vad kallt det är.
$@&#%§ vad jag fryser.

söndag 2 december 2012

Vintervirkningar

”WASTE NOT, WANT not”, säger man på utrikiska, och på svenska heter det väl: ”Den som spar, han har”? Av en sparad, gammal tröja blir det många smånystan garn.


Och av många smånystan garn kan man virka sig nya burkkläder, lite vintrigare än de gladrandiga jag tillverkade för ett par år sedan. Fasta maskor med ett nummer för liten virknål ger ett färdigt överdrag som är stadigt och fint.


Högen med sjalar virkade i tekniken som heter Salomons knutar växer. En blå, en gul, en vit och en lila med rosa kant har det tills vidare hun­nit bli. Men så fort som det går lär det säkert bli en eller ett par till :o)


Idag ska jag packa. Imorgon bär det av.

lördag 1 december 2012

Lilla jul 2012


VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:


Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

torsdag 29 november 2012

Om det här med att måsta vara frisk och förmögen för att klara av att vara sjuk utan att dö på kuppen


”Bra jobbat att du orkat strida för din rätt i fyra år och att du har slan­tar till övers för resan till vårt rehabi­lite­rings­centrum! Men du, innan du kommer vill vi att du fyller i de här blanketterna och svarar på våra 2.589.467 frågor om allt och ingenting – och glöm för all del inte de sjuttiotretton kopior av olika handlingar som vi också vill ha! Sen, sör­ru, ska vi minsann utreda din totala avsaknad av stresstolerans, svå­righeterna du har med minnet och koncentrationen och se om vi inte kan bena ut vad i herrans namn som gör att du har sån taskig ekono­mi just nu.”

Jomen.

Så ligger det till.

6½ timme har det tagit att fylla i blanketterna. Nu ska jag dra kopior. Bara jag nu kan minnas vilka dokument det är som ska kopieras ...

*suck!*

onsdag 28 november 2012

Nyväckt intresse?

SISÅDÄRJA! DET HAR varit tunt med FPA-visiter här på bloggen ett bra tag, men imorse kl. 06:25(!) finsk tid var det dags igen.


”Kansaneläkelaitos” är alltså det finska ordet för Folk­pen­sions­an­stal­ten, som ju är de allra bästaste av vänner en medborgare i republiken Finland kan ha. Eller hur det nu var.

Ja, jösses ...

tisdag 27 november 2012

Gud, giv mig styrka ...

 

Telefontid med borreliadoktorn.

Författande av bemötande till JO av FPA:s nyligen inlämnade utredning (?) om beräkningarna av det allmänna bostadsbidraget *suck!*

Utbyte av X antal mejl med planeraren på det rehabiliteringscentrum jag är på väg till nästa vecka.

Telefonsamtal till Åbo universitets centralsjukhus för att under seriös språkförbistring flytta klockslaget för ett läkarbesök. Det gick förstås inte. Besöket blir istället framskjutet med en hel månad *suck!*

Författande av bemötande till JO.

Bilbesiktning och besked om att höger drivknutsdamask ser ut som en schweizerost *suck!*

Besök på närbelägen bilverkstad för att boka tid för damaskbyte *suck!* Vete fan var slantarna till den fakturan ska komma ifrån :o/

Utbyte av ytterligare ett antal mejl med rehabiliteringscentret.

Bokning av flyg t/r Turkugrad (dvs Åbo) *suck!* Det är billigare med en vecka på Kanarieöarna.

Författande av bemötande till JO.

Telefonsamtal med sekreteraren på medicinska polikliniken för att få en faktura för ett oanvändbart läkarintyg makulerad.

Författande av bemötande till JO.

Skifte av plats på vänster bakdäck och höger fram, som de vid be­sikt­ningen upptäckte inte satt i rotationsriktningen *suck!* Så blir det när man inte gör däckbytet själv *dubbelsuck!*

Allt detta före kl. 12, och nu fortsätter dagen med ...

fortsatt författande av bemötandet till JO.

Jippi!

Not.

lördag 24 november 2012

Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.


För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!

fredag 23 november 2012

Resultatet av ett litet andrum

IBLAND BEHÖVER MAN en paus för att få ett annorlunda perspektiv på Livet. Och under en paus kan det dyka upp roligare saker än de van­liga bedrövelserna, som i min tillvaro numera står som de omtalade spöna i backen.

Under den tystnad som lägrat sig här de senaste dagarna har jag bl.a. ägnat mig åt långa promenader på motionsbandet, eftersom den ryt­miska pendelrörelsen som uppstår när man går gör susen för att lågt humör. Ja, jäsiken vet ni, som jag knatat på!

Motionerandet har jag varvat med virknålsvoodoo. Fyra nåldynor har det blivit och när de var färdigställda stack jag med stoor till­freds­stäl­lelse en mängd nålar i dem, alltmedan jag tänkte ondsinta tankar om både den ena och den andra.


Igår fick jag tack vare väninnan C dessutom upp ögonen för en för mig helt ny virkteknik och inspirationen flödar fram med förnyad kraft. Så länge jag finner glädje i att hantverka, så länge är jag ännu inte helt slut som människa! Bilder kommer så småningom på det nya.

Nåväl, vi har väl alla våra svarta stunder lite till mans eller hur? Det jag ogil­lar är att mina egna duggar allt tätare, så tack, alla, för era upp­munt­ran­de tillrop häromsistens! Det är gôtt att veta, att det finns en hel del goda människor out there in space, både kända och okända.

♥ ♥ ♥

tisdag 20 november 2012

One of those days

JAHA, SÅ VAR det dags för en formsvacka igen.

Ålands hälso- och sjukvård har snuvat mig på min hälsa, till vissa delar för all evighet, amen. Och efter den tre veckor långa antibiotikakuren mot borreliosen noterar jag, med bara tre dagar kvar, ingen som helst förbättring.

FPA blåser Lilla A och mig på det bostadsbidrag vi enligt lag ska få och har med det drivit mig ända till justitieombudsmannen, som jag f.ö. undrar när i helskotta jag ska få svar från.

Pensions-Alandia krånglar med den invalidpension jag har läkarintyg i travar på att jag har rätt till under den tid den medicinska utredningen är pågående, och med det har vägen burit till För­säk­rings­domstolen. Och där tar det väl ett halvår eller mer.

Liv-Alandia tolkar sina egna försäkringsvillkor som en bränn­vins­advo­kat i ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring, så i fallet med pre­mie­befrielse på min frivilliga pensionsförsäkring blir det tingsrätt och/eller polis.

Och nästa vecka ska Röda Faran, 22 år i somras, på årsbesiktning.


Ja, vet ni, ni får faktiskt förlåta mig, men idag är det en dag (igen) då det inte riktigt känns som Livet går som på räls. Att sätta mig ner och invänta nästa katastrof är förmodligen det slugaste jag kan göra. För att den kommer, det kan ni skriva upp. Det torde vid det här laget vara nog så empiriskt bevisat.

På tal om katastrofer, så har den här bloggen snart gjort sitt. Jag har ju ändå aldrig någonting trevligt att skriva om numera. Jag skulle inte läsa den här bloggen själv. Det räcker som betyg.

måndag 19 november 2012

Den sorgeliga förklaringen till att de redan stinna
pensionsförsäkringsbolagen blir allt fetare

NU ÄR DET dags för en liten föreläsning om hurusom de redan pen­ning­stinna pensionsförsäkringsbolagen blir ännu fetare. Det här är ett exempel ur levande livet, om hur Aktia/Liv-Alandia läser för­säk­rings­villkor som Fan själv läser bibeln och på så vis slingrar sig undan att betala ut ersättning enligt avtal.

Låt mig börja med vad som utlovades om premiebefrielse i för­säk­rings­offerten jag fick 1995: ”Om den försäkrade blir arbets­oför­mö­gen be­talar vi premierna för de hela månader som arbets­oför­må­gan varar utöver en överenskommen självrisktid. Som själv­risk­tid kan Du väl­ja antingen 90 dagar eller 365 dagar.”

Och här följer en förenklad beskrivning av det försäkringsskydd jag tecknade 1995, tolkad på det vis en försäkringstagare gör:


Den 28.2.2012 ansökte jag om premiebefrielse för två perioder, en kortare under 2007-2008 och så för den pågående arbetsoförmågan, som började 20.2.2009. Båda höll sig gott och väl på rätt sida om tio­årsstrecket. Döm därför om min förvåning när beslutet anlände och jag kunde läsa att jag endast beviljats premiebefrielse för perioden 28.2.2011 - 27.1.2012 – bara elva månader!

Detta beslut grundar sig på att Aktias/Liv-Alandias tolkning av villkoren är, att man anses ha känt till sin möjlighet till premiebefrielse i samma stund som försäkringen tecknades, och därmed har bara ett år på sig att ansöka efter att arbetsoförmågan konstaterats! Låt mig citera dem:
”I våra brev lämnar vi bort slutdelen av § 73 i för­säk­rings­avtalslagen just för att 10 års preskription tilläm­pas aldrig beträffande försäkringstagare som haft kännedom om försäkringens förmåner sedan försäkringen tecknades.”

Det var ju en elegant lösning, men säg mig, varför finns det då över­huvudtaget en punkt som berör 10 års preskription respektive 1 års ansökningstid med i premiebefrielseförsäkringens villkor?! Knappast som spaltutfyllnad, så det vi har att göra med här är således kvali­fi­cerat skitsnack. För det som står i villkoren, det står i villkoren. Punkt, slut.

Ännu intressantare blir det om man illustrerar Aktias/Liv-Alandias idéer i grafisk form:


Var och en med ens bara rudimentära kunskaper om räntor och tillväxt fattar direkt, att om man premiebefriar à la Aktia/Liv-Alandia så uppfylls inte själva grundtanken med premiebefrielseförsäkringen, som man ju tecknar för att säkerställa att pensionen tillväxer i målsatt takt även när man själv är arbetsoförmögen! Och pensionen, där borta i slut­ändan, blir mycket lägre än om premiebefrielsen görs enligt avtalet.

Men hur kan det då bli på det här galna viset? Jo, ser ni, om man i egenskap av försäkringsbolagsjurist skri­ver så här
”/.../ så tillämpas 10 år preskriptionstid enbart i sådana fall då den som har rätt till ersättning inte visste om försäkringen eller om möjligheten att få ersättning.”
och
”Denna tolkning av försäkringsavtalslagen § 73 är hävd­vun­nen på försäkringsbranschen beträffande alla för­säk­rings­slag.”
då tror man att man har sitt på det torra. Men så är inte fallet. Om för­utsättningarna för premiebefrielse stipuleras som sagt under en helt egen rubrik. Och håll i minnet, att premiebefrielse kan beviljas endast för­säk­rings­ta­ga­ren själv, ingen annan.

Självfallet känner han/hon ända från dag 1 till att det finns möjlighet till premie­befriel­se, för det är ju för fan för att få denna vetskap som försäkringen teck­nas! Och lika självfallet kan han/hon inte i förväg veta om de hand­lingar han/hon har tio år på sig att lämna in kommer att god­kän­nas eller förkastas. Det är först i det skede när handlingarna god­känts av Aktia/Liv-Alandia, som försäkringstagaren får faktisk kän­ne­dom om sin möjlighet. Det är från det datumet räknat som man har ett år på sig att formellt ansöka om premiebefrielsen.

Att ersättningen beviljas först i framtiden är inte heller i enlighet med villkoren, men den biten går jag inte in på närmare här. Vad jag där­emot bör nämna, är att det mest hela tiden refereras till 73 § Lag om försäkringstavtal, som faktiskt är en paragraf som ändrar imple­men­te­ringen av villkoren för premiebefrielse. Men det Aktia/Liv-Alandia missat (valt att blunda för?), är att denna paragraf inte omfattar min för­säk­ring. Den gäller endast försäkringar tecknade fr.o.m. 1.11.2010. Min är från 1995, då ordalydelsen i lagen var en annan.

Bäst av allt:

Aktia/Liv-Alandia säger skriftligen – och därmed bevisligen – att det här sättet att tolka försäkringsvillkoren är hävdvunnet. Något som görs av hävd är något som alltid görs på samma sätt. Och då, kära ni, är det i det här fallet fråga om ett systematiskt, bedrägligt förfarande av högsta klass och inget att tvista om som ett civil­mål i tingsrätten. Då är det ett brott, och brott bör man anmäla till CKP.

Edit kl. 14:57:
Lustigt. Så fort jag skriver något om försäkringsbranschen får bloggen besök från Folksam i Sverige. Är det någon av mina vanliga blogg­läsa­re som jobbar där? Eller..?
 

söndag 18 november 2012

Om att ge sig ut på obruten mark

TILL MIN FÖDELSEDAG för några dagar sedan hade Lilla A över­rask­ningsbakat en hel drös med små godsaker, s.k. makaroner. Ni vet, så­na där små bakelser som består av en över- respektive underdel av maräng blandad med mald mandel och däremellan en läcker fyllning av något slag. Där slog avkomman mig på fingrarna så det bara sjöng om det, för något sånt har jag aldrig gett mig på själv.

Men nu ska det bli ändring! Under gårdagen ägnade jag därför en god stund åt att skålla och skala 400 gram mandel. Färdigmalen är nämli­gen inte direkt billig och är man übersnål ekonomisk så är man. Vad jag däremot ännu inte lyckats med, är att lokalisera min mandelkvarn och dyker den inte upp kommer det att bli 400 gram jädrar så dyrmald mandel :o/


Sen noterade jag sent igår kväll, att de skott av fläckbegonia jag har stående i ett glas med vatten på fönsterbrädan ända sedan augusti har tappat vettet totalt. Mitt i november och utan fötterna i rejäl jord sätter de igång med att blomma:


Tiden är ur led på alla vis, men tar det sig den här formen av ut­tryck är jag inte dummare än att jag tackar och tar emot. Imorgon börjar en ny vecka och med den flyter garanterat nytt smolk upp till ytan i bägaren. ”Positive thinking” is not my middle name. Inte numera.

lördag 17 november 2012

Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?


*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.