Om att finna små, små korn av glädje fast mest det mörker är

DET VAR SÅ roligt, jag måste skratta, igår när en bekant varit och läm­nat in mitt digra överklagande hos, inte till*, Alandia-Bolagen. Efter­som jag på sistone har lärt mig att det är bäst att gardera sig med så­väl hängsel som livrem och lacksigill, bad jag bekantingen begära ett mottagningskvitto på att handlingen inkommit inom stipulerad tid.

Detta var vad som presterades, på en bit kartong:

Ja, jag vet inte vad ni tycker, men för egen del är jag förvånad över att ett försäkringsbolag, som garanterat, pga sin ohejdade vana att hellre fälla en fria, säkerligen tar emot ett inte föraktligt antal besvärsskrifter under loppet av ett år, inte har en förtryckt kvittoblankett. Föga för­troen­deingivande, if you ask me.

Men roligt var det. Hejdlöst så.

Annat roligt är att alla mina fyra orkidéer plötsligt har bestämt sig för att blomma på en och samma gång! Och allra roligast med det är att en av dem inte gjort det sedan jag köpte den i maj 2010. Men nu är det alltså dags och två av dem sätter dessutom nya stänglar på de gamla, som blommade förra gången. That, too, is a first.

* överklagandet är till Försäkringsdomstolen, inte Alandia-Bolagen, dit det av någon anledning ska föras

Det sägs att man inte ska klaga

MÅ SÅ VARA. Men överklaga, det ska man tammefan! Fast igår kväll, på slutrakan av sammanställningen av den 1,1 kg tunga in­la­gan, höll jag för ett litet ögonblick på ett ge upp. Sen tog jag en paus, såg på ”Plus” på SVT1, och drabbades av en så rödglödgad vrede att ener­gi­pelaren sköt i höjden och sprängde topplocket av mätaren.

Så nu är det gjort, överklagandet. Nu får jag sätta min lit till att det i Försäkringdomstolen sitter ”viligt” folk, med annat än fickludd mellan öronen och något mer rättspatos än andra i ärendet inblandade.

Och på tal om ludd. Behold, resultatet av två långhåriga fruntimmer un­der samma tak plus ett ohämmat intresse för ull i spunnen och tvin­nad form:

Usch.

Men det skiter jag i just nu. Jag har neuroborrelios och jag är trött. Dör jag, så är det sannerligen inte på grund av tonvis med lite damm. Dess­utom är det en ny dag imorgon. Och vem vet? Kanske visar den sig vara en bra dammdag.

PS. Tre nya bibbalån av ”60+ och singel” sen igår! Wow, liksom :o)

Lita på din instinkt

 
... använd lacksigill.

”O Justitia, into thy hands I commend my life”

 

Finns det liv, finns det hopp.
Fast kanske inte i försäkringsdiktaturens Finland?

Det här är f.ö. mitt 1500:e inlägg.
Och igår hade ”60+ och singel” lånats ut 50 gånger på bibban.

Framtidsplaner

JAG VAKNADE 05:04 imorse. Okristligt tidigt, jag vet, men det var tji somna om. Så jag inväntade morgontidningen, som kom vid sexsnåret, och sen steg jag upp. Under de tidiga morgontimmarna har jag suttit och bladat bland mina överklagandepapper. Och funderat.

Hur låter det här, tycker ni:

När det väl kan bli tal om att arbetspröva skulle jag väldans, väldans gärna vilja göra det antingen hos FPA eller som pensionshandläggare hos Alan­dia-Bolagen. För båda sysslorna har jag ju faktiskt ett alldeles särskilt intresse och en viss fallenhet.

En alldeles utomordentlig idé tycker jag själv! Vad tycker ni..?

Vad som däremot är mindre utomordentligt är kosthållningen under så­dana pappersbemängda veckor som den innevarande, när Lilla A dessutom råkar vara fadersfixerad och det följaktligen är bara moi som ska utfodras. Billigt blir det ju förstås, men ärligt talat inte särskilt kul.

Ingen skulle förresten bli mindre förvånad än jag, om det av ovan nämn­da orsak plötsligt växer ut stjärtfjädrar på gumpen och sporrar på hälarna. Fast någon äggläggning blir inte aktuell. Den tiden är sedan länge förbi.

Because I’m bloody well worth it!

JÄVLA SKITDAG IDAG. En riktigt typisk två bitar morots­kaka till efter­middagskaffet-dag. Och en halv bit till på kvällen.

Så vadan detta usla humör? Jo, ser ni, idag fick jag veta

... att FPA bemött min polisanmälan precis som väntat. De har förstås bestridit att de på något vis som helst ägnar sig åt något så fult som ett lagstridigt förfarande. Och så klämmer de förstås i med samma: ”Vi har redan vid flera tillfällen upplyst Backlund om hur bostadsbidraget beräknas och om att det är social- och hälsovårdsministeriet som stif­tar lagarna” och bla bla bla, som de redan tidigare serverat JO den 1 juni.

... att jag var korkad som gjorde min anmälan till Ålandspolisen och inte gick direkt Centralkriminalpolisen, eftersom ärendet enligt riks­åklagarämbetets föreskrifter är ett brottmål som är viktigt ur sam­häl­lets synpunkt (mer specifikt: ”brott som begåtts av personer i be­ty­dan­de samhällelig ställning, om ärendet uppvisar drag som kan rubba förtroendet för likställdheten mellan medborgarna eller det straff­rätts­li­ga systemets funktion”)

... att samma myndighet, ovanpå de redan fem månader som förflutit sedan de till JO gav sitt rappakaljasvar, har beviljats ytterligare två veckor respit för att reda ut hur tusan det ligger till med deras jävla bostadbidragsberäkningar. Vilket väl i och för sig kan ses som positivt, för det tyder ju på att något är på gång i hufvudstaden.

... att Pensions-Alandia skiter totalt i sina kunder, eftersom de inte lyckas få fram de protokollkopior som jag behöver för mitt över­kla­gan­de till Försäkringsdomstolen eller ens meddela mig om att det är på G. Fast, va’ fan, det visste jag ju redan.

Och handen på hjärtat, vad skulle väl folk som hös­tar in en bruttolön på 107.000 eller 223.000 euro/år bry sig om en sjuk och halvgammal kärr­ing, som under samma tidsrymd förväntas överleva på ett netto på 8.420 euro? Inte ett jota, det är då ett som är säkert. Och av de där 8.420 pengarna har jag väl vid det här laget spenderat några hundra på kopieringspapper ... :o(

Jag har en bestämd känsla av att det blir två kakbitar imorgon också.

Om att ta det säkra före det osäkra

JUST NU KÄNNS det som om papperskriget som pågår på flera fronter samtidigt kommer att bli min för tidiga död. Då känns det gott att veta att det kommer att finnas åtminstone en julklapp från mig till Lilla A.

Sen kan jag rapportera om ett lustigt (nåja) fenomen i samband med den nyligen påbörjade tre veckor långa antibiotikabehandlingen av min neuro­borre­lios. Plötsligt känns det nämligen som det ”småkokar” inuti mitt vänst­ra knä, samma knä som jag haft det lite värkigt och små­be­svär­ligt med i sisådär ett halvår.

Måhända är det de små spiroketuschlingarna som sjuder i sitt eget spad..?